Ett möte som läggs precis innan arbetsdagen ska ta slut kan göra det svårt att komma i mål på ett bra sätt. I stället för en lugn avslutning väntar ofta nya frågor eller uppgifter som dyker upp precis när man hade tänkt runda av. Att sätta en fast gräns för hur sent på dagen ett möte får läggas kan hjälpa till att hålla kvällen fri från sådana överraskningar.
Gränsen kan vara enkel, till exempel att inte acceptera möten efter en viss bestämd tid, oavsett hur brådskande de verkar. Det ger utrymme att avsluta de sista uppgifterna i lugn och ro, i stället för att rusa in i ett nytt samtal när energin redan är på väg nedåt.
En tydligare övergång till kvällen
När sista mötet ligger på en förutsägbar tid, blir det lättare att planera resten av dagen kring det. Man vet ungefär när skärmen kan stängas av, och kvällen behöver inte ständigt skjutas fram på grund av ett möte som dyker upp i sista stund.
Det kan också göra skillnad för hur man orkar med hela veckan. Dagar utan ett tydligt slut har en tendens att kännas längre än de faktiskt är, eftersom hjärnan aldrig riktigt får signalen om att arbetet är klart för dagen.
Undantag kan förstås behövas ibland, men om de blir alltför vanliga tappar gränsen sin funktion. Genom att hålla fast vid tidsgränsen de flesta dagar skapas en förutsägbarhet som gör det lättare att planera både arbete och fritid över en hel vecka.
En enkel gräns för hur sent möten får läggas handlar därför inte bara om schemat. Den handlar om att ge sig själv en förutsägbar väg ut ur arbetsdagen, så att kvällen kan börja utan att fortfarande vara upptagen av tankar på det senaste mötet.
